Allt handlar om läget!

Vi måste ju alla måste bo någonstans och för många är Drömmen ett eget hus! Man brukar säga att allt i ett hus kan du förändra.... men inte läget.

De här bilderna är bra exempel på värdet av ett bra läge. Huset ligger i Småland och är till salu för 995.000 kr  - som utgångspris!

Det ser gräsligt ut, framför allt invändigt, men kommer förmodligen ändå att säljas till begärt pris eller mer.














Östergötland - Om min mormor...del 2

Jag har tidigare berättat om min mormor. Klicka på "Min släkthistoria" för att få ett sammanhang i texterna!

*************************************

Hjalmar Larsson, som skulle bli min morfar, var framgångsrik i sin uppvaktning. Inför prästen trolovades Hjalmar och den 18-åriga Signe. Året därpå, 1897, vigdes de.





Skänninge, Östergötland i början av 1900-talet



Skeninge Stadshotell

Den 20 oktober 1897 vigdes Signe och Hjalmar på Skeninge stadshotell. Mormor var 19 år, morfar 25 år. Den unga bruden flyttade från Lunna säteri till sin makes födelsegård, Marstad länsmansgård i Bjälbo. Hjalmar skrev:





Inför giftermålet hade Hjalmar 1896 övertagit Marstad länsmansgård, sitt föräldrahem, för 13.000 kronor och därtill försäkrat föräldrarna, Sven Fredrik Larsson, född 1824 och Clara Sofia, född 1838, om undantagsförmåner, dvs de flyttade upp i husets övervåning och sonen Hjalmar drog försorg om dem på ålderns höst. På den tiden var det självklart att något av barnen i en syskonskara tog hand om de åldrade föräldrarna.

När jag för trettio år sedan besökte Marstad, stod ett rum på övervåningen orört från morfars föräldrars dagar - möblerat som om de skulle komma hem när som helst.


Morfars föräldrar Sven Fredrik Larsson och
Clara Sofia. De fick 13 barn, fem dog i späd ålder.
Min morfar var äldsta sonen.



Marstad länsmansgård omkr år 1900


Morfar skrev 1933, 36 år efter bröllopet:
"I tanke att vi både skulle gå lyckliga öden och år tillmötes, skattade jag mig själv glad och lycklig över att jag kunnat erövra Signe, vilken jag uppriktigt älskade och höll mycket kär. Jag tvivlade dock på att hon älskade mig så tillbaka som hon var älskad av mig. Men i tanke på att jag själv var en nyckter, rättvis, ordningsam och i sedligt avseende ofördärvad man som satte god moral, heder och ära högt och som aldrig förfört en kvinna, trodde jag, att om det fattades något i hennes fulla kärlek och förstående från Signes sida gent emot mig på vår bröllopsdag, skulle jag genom ett exemplariskt levnadssätt och ett kärleksfullt bemötande fullständigt vinna hennes fullaste kärlek och sympati i framtiden. Detta var åtminstone på bröllopsdagen mitt uppriktiga och innersta beslut." 

En händelse på bröllopsdagen skulle i all tid förmörka Hjalmars sinne. Han skriver:

"Wår bröllopsdag skulle dock, tack vare Signe, icke sluta utan att lemna kvar en "tagg" i mitt hjärta och min själ! Allting under själva bröllopsdagen förlöpte i glädje och gamman. Tre stycken Prästfamiljer jämte släktingar och vänner voro inbjudna, men Signes äldste farbroder, Anders Johan Carlsson i Appuna och hans fru, bevistade icke vårt bröllop, antagligen av den orsaken att jag inte i ekonomiskt avseeende var god nog åt henne. När bröllopshögtiden var slut på Skenninge Hotell skulle de flesta av gästerna följa oss ut till min egandes gård, Marstad skatte eller Länsmansgård, där nämligen grannar och gynnare, klädt min gård i festskrud och äreport med namntransparang för att emotaga mig och min unga maka. .... Prosten Metzén i Skenninge beordrade sin egen kusk att skjutsa mig och min brud från Stadshotellet i Skenninge och ut till vår gård Marstad efter helt par hästar, heltäckt droska, selar med silverbeslag, ett par stiliga svarta hästar och livréklädd kusk.
   Wi hade dock icke hunnit längre än knappast utanför själva stadens gator, förrän jag varseblev att Signe saknade sin brudbukett som jag förärat henne, och som efter den tidens högre penningevärde betingat ett pris av 15:- kronor.
   Så fort jag varsnade att hon inte hade brudbuketten med sig, sade jag till henne. War har du din brudbukett? Jösses! Den glömde jag på hotellet. Svarade hon mig. Jag blev härigenom mycket smärtsamt berörd och onda aningar för framtiden intog mitt sinne. Det var ju tråkigt du skulle glömma den, sade jag, du skall tänka att hundratals människor är oss tillmötes därhemma och som vill se bruden och hurra för brudparet, och så ska du stå där tafatt å inte ha ens en brudbukett, va tror du folk ska säga om det? sade jag. Signe svarade. "De var ju tråkigt, men de kan ingen hjälpa. De förstår väl di som kommer och ska si en att en haft en brudbukett.

Så inleddes deras äktenskap.



fortsättning följer ....

Knarrande, knirkande, underbara! Tulpaner!



Nu börjar den härliga tulpantiden! Har du märkt att det blir ljusare för varje dag!

Aktiv avspänning ...ett exempel!





Hälsningar från husets katt, Rufsen Tufs!

Det är klart att man vill sätta sin egen prägel!

Kanske är jag en gnällspik som tjatar om att man ska ta det litet lugnt med sitt nyinköpta hus, tänka efter helt enkelt.

Byggmaterial i äldre hus är oftast av mycket hög kvalitet. Det lönar sig därför att skrapa och måla i stället för att riva ut. Det kostar dessutom rätt mycket pengar att köpa nya fönster, ytterdörr, golvmaterial, köksinredning osv. Låt dig inte luras av rotavdraget!

Titta på de här bilderna - före och efter en yttre renovering. Ombyggnad pågår av den gamla vindskyddade entrén till vänster. Ytterdörren har tydligen gjort sitt.

Gavelväggen har flera spröjsade fönster. Vad ska hända med dem?



Spännande att se resultatet, eller hur? Det här huset finns i verkligheten, någonstans i Sverige.



Så här blev det. De smala sidofönstren vid ingången är borta, regn och snö kommer att förkorta den nya dörrens livslängd. En "glasveranda" har tillkommit på gaveln?

Blev resultatet bra?

Nej, jag tycker att det blev riktigt dåligt. Bortkastat arbete, förstört hus, förspillda pengar.

Ta det litet lugnt innan du river och röjer!


Som nybliven husägare är det lätt att bli entusiastisk. Man vill ändra på allt. Färgerna är fel, tapeterna fula, köket gräsligt, blommorna avskyvärda. Och så vidare.

Men det är klokt att vänta. Låta den första sommaren gå, kanske rentav det första året. Därefter är det lättare att fatta kloka beslut.

Jag började ju med att tapetsera i stora huset ...och rädda några fönster som var i dåligt skick. Sedan väcktes funderingar på en liten stuga, en Friggebod, gäststuga, ateljé. Som tur var hade jag fått tag i en riktigt duktig snickare. Vi började planeringen den andra hösten och sedan byggde han under vintern.






Trots sina ringa mått är stugan mycket användbar. Ibland är den ett litet gästhus. I Dalarna finns något som kallas för "tarrsäng". Det är en ombonad säng som är platsbyggd i två våningar och har förhängen så att man kan vara litet privat när man ligger och sussar. En tarrsäng fick det bli. Så skulle jag finna någon fin förlaga för snickarglädjen vid sängen. Ett gammalt fågelbord låg och skräpade bakom ladan. Det fick bli inspirationen. Kanterna som är sågade efter förlagan syns inte bakom förhänget men de är litet vågiga.


På den här bilden är stugan min härliga skaparverkstad. Är det inte april snart?

Claude Monets trädgård





Minns du boken som Lena Anderson  och Christina Björk skrev och som utkom sent på 1980-talet, Linnea i Målarens Trädgård?



Den handlade om konstnären Claude Monet och hans trädgård i Giverny några mil utanför Paris. Jag längtade efter att besöka trädgården i verkligheten.

Lovisa, yngsta dottern, skulle läsa franska i Paris och vi for ner för att bistå med arrangemang kring boendet. Så fick vi tid över och bilade till Giverny! Det var höst och ändå blommade allt överdådigt.


 




Östergötland - om min mormor Signe Matilda

På min mammas sida kommer släkten från Bjälbo, Klockrike och Appuna i Östergötland. Mamma hade sju syskon i livet. De hade en ganska livlig kontakt som vuxna, om än inte alltid harmonisk. Händelser under uppväxtåren hade påverkat dem alla och gav nog anledning till en del motsättningar och kanske litet avundsjuka. Det var dessutom 20 års åldersskillnad mellan den äldsta och den yngsta. Min mamma var född 1919,  äldsta systern Dagmar 1899.

Ett av syskonen, de var från början sju flickor och två pojkar, bodde hela livet med sin familj i Östergötland. De andra blev allteftersom bosatta i Stockholm. En syster dog ung.

Sommaren 2009 besökte jag tillsammans med Stefan den fagra östgötabygden: Klockrike där min mormor föddes och Bjälbo, min morfars födelsebygd. Vi var också i Appuna där morfar och mormor bodde som gifta och där min mamma tillbringade några barndomsår.

Jag hade förberett mig genom att söka så mycket information som möjligt för att besöket skulle bli givande. Morfar var en riktig skrivkarl, han antecknade och noterade om väder och vind, om skörd och jordinnehav och beställde utdrag över släktkedjor från pastorsexpeditionen. Många skrivelser och buntvis med brev fanns bevarade efter honom och kom i min ägo när mamma dog för 12 år sedan.

Jag fann en sammanställning från landsarkivet i Vadstena där släkten uppräknas ner till Jöns Larsson, född i Gränna 1762, brukare i Marstad, Bjälbo. Jöns Larssons son Lars, född 1796 i Marstad, blev sedermera min morfars farfar. Hans yngre bror Carl blev min mormors farfar. Därmed kom mina morföräldrar att bli sysslingar.


Tjärorps Norrgård

Min mormor Signe Matilda Carlsson föddes 24 februari 1878 i Tjärorps Norrgård, Klockrike.
Mormors föräldrar var Lars Wilhelm Carlsson, född 1845 i Allhelgona och Hilma Josefina Fredriksdotter, född 1855 i Tjärorps Norrgård. Sommaren 1874 gifte sig Lars Wilhelm och Hilma och hon flyttade då till Lunna säteri där makens släkt bodde och arrenderade. Första barnet Karl Albin föddes i november 1875 men blev bara tre veckor gammal. 1876 flyttade makarna till hustruns fädernegård i Klockrike där min mormor föddes 1878.

När mormor var fyra månader dog hennes pappa bara 33 år gammal. Dödsorsaken var hjärninflammation. Mormors mamma var 23 år. På gården bodde förutom familjen också sex drängar och fyra pigor. Många händers arbete behövdes för arbetet på en gård.

Det var ett hårt slag för Hilma när hennes make dog. Hon var föräldralös sedan hon var tio år - föräldrarna dog med tre dagars mellanrum 1865 och hennes bror Karl Oskar var fem. De placerades som fosterbarn i olika gårdar, inte tillsammans. Hilma bodde hos tre olika familjer på kort tid. Hennes bror dog i sitt fosterhem när han var 14 år.

En hjälp för Hilma efter makens död blev en vän från ungdomen, Frans Theodor Rosén, som var född i Klockrike 1851, son till en skräddare. Han flyttade 1878 från Östhammar till Hilma på Tjärorps Norrgård. Följande år lämnade Hilma, (mormor) Signe och Frans gården och flyttade till Stockholm. I oktober 1879 vigdes Hilma och Frans i Adolf Fredriks församling i Stockholm.

Teodor var provisor. En sådan ansvarade på ett apotek för personalens kompetens och ersatte apotekaren vid dennes frånvaro. Teodor utbildade sig senare till tandläkare med mottagning på Almlövsgatan bakom Dramaten i Stockholm. Enligt min släkt bekostades tandläkarutbildningen av Signes farsarv.

I april 1882 födde Hilma en dotter, Betty, min mormors halvsyster. När jag var barn pratade mamma ibland om "moster Betty i Saltsjöbaden". Jag visste inte vem det var.

1886 dog Hilma bara 31 år gammal. Mormor var 8 år och lillasyster Betty 4. Änklingen Teodor gifte om sig samma år. 1890 bosatte han sig med sin nya familj i Malmö.

Jag vet inte om mormor bodde med sin mammas man och hans familj  i Malmö. Troligen var det så. Hon var ju ändå bara 12 år.

1895 var mormor 17 år. Då flyttade hon tillbaka till hembygden, till sin pappas yngre bror Erik Alfrid på Lunna säteri. Där hade hennes mamma bott efter giftermålet 1874.



När jag växte upp hörde jag ibland talas om Lunna. Det var något speciellt med platsen, det förstod jag. Men jag visste inte var det låg. På den tiden var barn inte så frågvisa. Däremot snappade de upp både ett och annat. Det är väl därför jag har så mycket minnen att hämta fram och bygga vidare på.

Vid 17 års ålder flyttade min mormor, som jag nämnt, till Lunna säteri. Min mormors farbror arrenderade gården och köpte den 1897 för 65.000 kronor. Där bodde även mormors farföräldrar, Carl Jönsson (född 1808) och Johanna Andersdotter (född 1813). Jag tror att det var en lycklig tid i mormors liv: att äntligen få vara tillsammans med de sina.


Lunna var en präktig gård, omgiven av två flyglar och uppförd på 1640-talet. I trädgården fanns en damm. Under Erik Alfrids tid bestod djurbesättningen av ett tiotal arbetshästar, 60 kor och kvigor, 14 tjurar, 14 tjurkavlar. Kreatursstammen ansågs vara bland de bästa på orten. Maskiner av alla slag fanns också: två självbindare, två självavläggare, två slåttermaskiner, en hövändare, tre hästräfsor, två radsåningsmaskiner. Inredningen i bostaden var av hög klass. Det var en rejäl östgötagård.


En ung man, Albert Hjalmar Larsson från Marstad länsmansgård, gjorde sig allt oftare ärende till Lunna. Hans farfars bror med hustru bodde ju på gården hos sin son. De var gamla och ville nog höra litet vad som timat i bygden. Och Hjalmar ville gärna träffa den väna Signe Matilda Carlsson som flyttat in hos sin farbror och sina farföräldrar. Han visste att hennes föräldrar var döda. Sorgligt! Hon var ju dessutom hans syssling! Hjalmar gick i giftastankar.

Min blivande morfar, Albert Hjalmar Larsson

--------------------------------------------------------------------------------------------

fortsättning följer ...

Irland - den gröna ön!

Min dotter Cecilia, Sessan, flyttade för snart tio år sedan till Irland och arbetade som support på Apple i Cork. Efter månader av tufft jobb fick hon äntligen semester och åkte till vackra Portugal. Där mötte hon irländaren David ... som senare blev min kloka, lugna och omtyckta svärson.

Sessan och David köpte ett litet hus i Nad utanför Cork på södra Irland.  Det var charmigt och låg mycket lantligt. Davids häst betade utanför huset och torvbrasan i kaminen värmde skönt. Det blev några trevliga besök för Stefan och mig på "den gröna ön".









Har du inte varit på Irland? ...  Åk dit!  Det är ett land med gästfria invånare, vacker natur, pubar med god husmanskost och öl. Vill du få en inblick i irländskt liv är B&B ett perfekt sätt att bo.



Atlanten vid Dunmore East


Waterford


Tidvatten




Får på bete



Bilderna är fotograferade vid olika tillfällen. Nu bor Sessan och David  i Sverige och familjen har utökats med barnen Clara och Arvid.


Hamnen i Dunmore East



Brrrr.... 23 minusgrader, undrar om mössen huttrar i stugan?

Vi har snö i mängder, soligt och kallt, minus 23 grader. Och det är så vackert! Se bara på bilderna här från "min by" i Leksand! På våren, efter en kall vinter, har det nästan alltid varit musbesök i stugan. Undra på det! Kanske finns det något att äta, tänker de små mössen. Åtminstone får man tak över huvet! Men akta er, små möss! Snart kommer Rufsenkatt och tar sitt revir i besittning.


Bilden är tagen från mitt hus. Det är Stigs och Ellens hus som syns. 
Kom litet närmare!


Här är Danielsgården, den äldsta gårdsplatsen i byn.
Boningshuset är inte det ursprungliga. Det gamla huset brann och gården återuppbyggdes.

Min "gård" som en gång var kringbyggd kallades Måg. På den här kartan från 1875 kan man se att husen bildade en fyrkant. Än idag finns grunderna kvar till dessa byggnader.




1875 bodde enligt husförhörslängderna den 45-årige Per Jacobsson Rutberg och hans 43-åriga hustru Brita Andersdotter på gården Måg. Per var soldat 115 för Noret vid Leksands kompani, Dalregementet. Hustrun Brita var från Noret (centrala Leksand) och de hade vid denna tid fyra eller kanske fem hemmavarande barn: Jacob 10 år, Brita 8 år, Per 5 år och Olof 3 år. Kanske bodde även dottern Anna 16 år fortfarande i hemmet. Det fanns ju många småsyskon att ta hand om.



Året därpå föddes den sista i barnaskaran, Margareta. Tre äldre barn var utflugna, Carin 18 år, Erik 21 år och Anders som var 23 år och gick i sin fars fotspår. Han var soldat nr 74 vid Leksands kompani med soldatnamnet Tull.


Ett fantastiskt hus i Bergslagen

Titta här på ett hus som fått den bästa omvårdnad. Här finns vackra gamla trägolv bevarade, väggar med pärlspont eller schablonmålning. Flera dörrar är nytillverkade efter originaldörrarna. På taket ligger enkupigt taktegel - inte betongpannor!










Den omsorgsfulla renoveringen innebär också att huset är fullt utrustat för modernt boende med ett funktionellt kök och ett bekvämt badrum. Att genomföra en sådan här renovering är mycket kostsamt. Det är verkligen en beundransvärd kulturgärning.

Läs mer om Ingelshyttan 328 på den här länken:
http://w4.objektdata.se/pregen/375/OBJ10034_865727375/hemnet.htm