GOTT NYTT ÅR!

                                Korten är från 1913 och 1915!

Härliga Leksand!

En lycklig slump förde mig en oktoberdag år 2000 till en vacker by utanför Leksand. Jag hade längtat efter ett sommarhus att åka till... och här fanns det, väntande på mig! Det var kärlek vid första ögonkastet. Så här såg det ut när jag såg huset första gången.

I ett av rummen fanns vackra gamla möbler.

Efter bara en vecka var affären klar! Vilken känsla! Säljare var Bertil H, boende i Rönnäs, Leksand. Hans föräldrar hade tillbringat många somrar i huset men var nu gamla.

Massor av luft och plats för nya idéer

Den hösten blev det av naturliga skäl inte så mycket gjort åt huset. Mitt arbete på Historiska museet i Stockholm krävde sitt och vintern var i antågande. Men det var roligt att tänka på kommande vår och sommar och vad jag då skulle göra. Måla fönster, tapetsera, sy gardiner, plantera blommor och buskar. Och glädjas!

Så fort snön smält var det dags att åka upp till Leksand en helg, sopa ut vinterns musbajs och kyla, tända en brasa i spisen i stora rummet och i vedspisen i köket. Jag var lycklig då ...  och lika lycklig är jag fortfarande när jag kommer till huset i slutet av april varje år.
Hela sommaren och långt in på hösten får jag njuta av livet i vackra Leksand.

Växterna hade börjat vakna. Vad skulle titta upp ur marken? Det var spännande!

Så var det dags att ta itu med allt jag planerat under vintern. Stora rummet fick nya tapeter, sovrummet likaså, liksom matsalen. Fönstren behövde målas. Räcket på altanen ströks med Falu rödfärg.

Så blev det strax midsommar och majstångsresning med efterföljande trädgårdsfest hos grannarna Mats och Gunilla i Grimgården!

Och sommaren fortgick. Vedhuggning inför kyliga dagar (utförd av min älskling Stefan) - det är så mysigt att tända i vedspisen i köket på morgonen, bygge av gäststuga (Bo-Göran), inköp och montering av spisinsats i öppna spisen (Arne B), markiser över altan och sovrumsfönster.

Bakom Stefans rygg ligger katten Svante!

Sådant är livet i Leksand. Inte undra på att jag längtar dit hela vintern!

Med två fina gamla vykort önskar jag alla besökare God Jul!

Det övre skickades omkr 1915. Det undre 1905.

Om du älskar katter .... njut!

Ett drygt halvår efter att min katt Svante dog, han var då 11 år gammal, började jag titta litet på nätet efter en kattunge. Jag har haft katt sedan jag var tio år. För mig är det något speciellt med den stolta frihetsälskande katten.

Det fanns många katter att välja bland. Jag fastnade för en annons från Borlänge och ringde numret i annonsen. Så åkte jag och träffade kattungarna, kattmamman och hela den glada familjen med tre barn, två hundar och naturligtvis ett antal katter.

Här fanns Rufsen, fast han hette Vitnos då. Jag fick hämta honom i början av augusti. Först fick han ett stiligt namn, Rufus. Numera är han RUFSEN! Världens snällaste, underbaraste, busigaste, mjukaste lilla sötnos!
Efter bara några dagar i stan åkte vi till sommarhuset i Leksand. Det var roligt att se när Rufsen så försiktigt vågade sig ut på gräset. Ibland var det vått av dagg på morgnarna, usch så otäckt! Ibland var det farliga "kryp" i gräset. Men snart hade han fångat sin första slända. Sedan blev reviret större och större, ibland var matte orolig "har han sprungit ner till vägen?". Men allt gick bra. Och på kvällarna var han trött och nöjd i soffan bredvid matte.

Nu har Rufsen hunnit bli sju månader. Han är en stor, snäll och stilig katt, som bara äter torrfoder - aldrig burkmat - som älskar att leka och har flyttat fram positionerna: han betraktar mattes säng som sin. Tur att jag inte är allergisk!

Västmanland, min släkthistoria

Vinter vid Tärna kyrka, Västmanland

När jag var i trettioårsåldern började jag intressera mig för min släkts historia. Som barn träffade jag ofta farmor och farfar, Elna och Enoc, som bodde nära oss i Stockholm. De talade gärna om vänner och platser i Västmanland och besökte varje år födelsebygden, men jag kände inte till varifrån de kom.

1981 åkte jag tillsammans med pappa och min minsta dotter Lovisa, knappt ett år gammal, till Tärna i Västmanland. Tärna ligger ungefär 1,5 mil söder om Sala.

Farmor med sina föräldrar och sin bror Emil trol 1902

Min farmor Elna Victoria Ahlin föddes den 31 juli 1896  i Skommartorpet i Tärna. Stugan låg på Norr Hovberga gård, där farmors föräldrar Per August och Johanna Ahlin arbetade. Till Skommartorpet hörde sex tunnland åker och ett tunnland skog.

Farmor fick tidigt börja arbeta, först i hemmet och på gården i Hovberga. När hon var femton år fick hon tjänst som piga i Aldersbo med en lön på 125 kr om året. Från hösten 1912 arbetade hon i Käpplinge och i oktober 1913 började hon arbeta på Hollstensbo gård med en lön på 250 kr om året.

Hollstensbo gård

I Hollstensbo mötte hon den jämnårige Enoc som var dräng på gården. Han var född i en liten stuga på gårdens marker och hans föräldrar arbetade också på gården. Enoc uppvaktade den söta Elna med kärleksbrev och små kort.

Detta kort sände Enoc en jul, försiktigtvis endast med sina initialer som avsändare.

Rosen är broderad och i hörnen glittrar silverprickar.

Men Elna, som kom från ett strängt religiöst hem, ville inte fortsätta bekantskapen eftersom Enoc vid några tillfällen hade visat sig vara begiven på starka drycker. Så upptäckte hon hösten 1914 till sin förfäran att hon väntade barn.

Min pappa Eric föddes den 13 juni 1915 i Skommartorpet. Då var farmor knappt 19 år.
I kyrkböckerna står min pappa upptagen som "oäkta". Han växte upp med sin mamma och sina morföräldrar.

Eric, 1 år

Hösten 1917 dog farmors 18-årige bror Emil i lungsot och några månader senare avled hennes far vid 64 års ålder av hjärt- och njursjukdom. Vid arvskiftet värderades Skommartorpet till 7000 kr. I kontanter fanns 249 kr och 47 öre. En häst, tre kor och en kviga värderades till 2500 kronor. Hälften av tillgångarna ärvdes av Elna. Den andra halvan av hennes mor.

Den 13 juni 1918 övertog Elna genom köp hela Skommartorpet. Det var nog en lättnad för modern Johanna att litet kunna släppa de ekonomiska bekymren för huset. Den dagen fyllde lilla Eric, min pappa, 3 år.

Här är pappa vid Skommartorpet, stugan där han föddes.

Elna och Enoc fortsatte att träffas. Inför Magistraten i Sala vigdes de  den 6 juli 1918. Båda var 22 år. I oktober 1919 föddes dottern Viola och 1921 kom Mary till världen. Stugan började bli trång. Ännu en liten väntades hösten 1922.

Min pappa med sin lillasyster Viola "Vivi"

Vid en auktion den 3 juli 1922 lade Enoc högsta budet, 1 500 kronor på en nytt hem för familjen. Därmed blev han ägare till "lägenheten Westerbo i Simtuna socken innehållande 2 tunnland areal med därå uppförda hus".

I oktober föddes fjärde barnet, sonen Ivan.

Västerbo, Simtuna

Så flyttade fyrabarnsfamiljen till Västerbo. På min pappas teckning ur minnet av den lilla gården i Västerbo kan jag se att familjen höll en ko samt gris, höns och gäss.  Intill svinstian låg ett utedass med två platser. Ett äppelträd fanns och trädgårdsland med potatis och grönsaker. Jag är säker på att det också fanns blomrabatter. Både Enoc och Elna tyckte mycket om blommor. Som barn minns jag att farfar alltid ville visa rosorna i trädgården medan farmor var stolt över de vackra amaryllisblommorna på verandan.

Pappa började i andra klass i Storbo småskola i mars 1923. Frånvaro noterades i betygsboken. Han var aldrig borta från skolan p g a brist på kläder eller skor. Däremot anges Naturhinder som skäl för frånvaro vid några tillfällen, sannolikt handlade det om snöhinder, kanske var det ändå brist på ordentliga skor som var skäl till frånvaron.

Pappa står till vänster bredvid lärarinnan, Gärda Nilson.

Pappas betyg från andra till femte klass.

Familjen utökades under åren i Västerbo med två pojkar, Allan föddes i juli 1924 och Ingvar i december 1925. Blott 29 år gamla hade Enoc och Elna sex barn att dra försorg om.

Funderingar väcktes hos dem: "hur ska framtiden bli för oss och våra barn? Ett särskilt bekymmer var att lilla Allan var född döv. Hur skulle hans liv bli? Manilla dövstumsskola (som den hette) låg i Stockholm.

Under lång tid var Elna ensam med barnen. Enoc hade fått arbete i Tingsryd i Småland.

Men även Elna bidrog till försörjningen. Hon hade fått eller kanske köpt en lådkamera. Med sin kamera cyklade hon runt i trakten och fotograferade brudpar och dopbarn, jubilarer och annat som var värt att föreviga. Bilden här av de sex barnen har hon säkert fotograferat. Året var 1928.

Barnen är från vänster Viola, Allan, Ivan och Mary.

Äldsta pojken Eric, min pappa, har minstingen Ingvar i knät.

SMÅ SÖTNOSAR

När jag fick den här bilden med mina barnbarn Clara och Arvid blev jag så glad. De är så fina. Se bara på Claras milda blick när hon så ömt håller om sin lillebror som bara är tre månader. Clara är tre år och tre månader gammal. Det är hösten 2008. Alla som har varit med om att fotografera småttingar vet att det kan vara knepigt. Det finns en hemlighet bakom idyllen. Clara tänker på glassen hon ska få om hon är en duktig storasyster.

Barn växer så fort. De här bilderna är tagna ett år senare, hösten 2009.

En sommardag i Österrike 2009

Lördagen den 13 juni 2009 var en varm och vacker dag i den lilla byn Schwarzenberg i Österrike. Där samlades vi, närmare 150 gäster från stora delar av världen, för att fira bröllopet mellan min yngsta dotter Lovisa och hennes Daniel.

Syrenerna blommande, alla var på festhumör och kyrkklockorna klingade ut över dalen.
Det blev en dag och kväll att minnas! Kram till brudparet från "mamma"!

Tyger - en passion!

Numera kan jag faktiskt gå förbi ett vackert tyg utan att köpa det. Jag har, vis av ålder, insett att jag har tyger så det räcker och blir över. Jag vet inte hur många barnbarn jag skulle behöva få för att få användning för alla tyger jag redan har.

Jag tycker mycket om att sy i glada färger. Det syns också i min nystädade hylla.

Förra hösten berättade min yngsta dotter Lovisa att hon och hennes älskling Daniel skulle gifta sig i juni 2009. Jag ville sy ett täcke som gåva och undrade vilka färger de skulle vilja ha.  Den sparsmakade dottern svarade "olika vita toner"----!

Det tog flera månader innan jag hade hämtat mig. Men i början av maj började jag sy. Jag sydde i veckor, ibland var det rätt segt (och blekt) men så småningom blev jag riktigt nöjd. Det såg ut att bli ett vackert och vilsamt överkast, inte så sprakande som brukligt. Jag tror att det nu pryder Lovisas och Daniels hem i Augsburg i Tyskland. Kram mina älsklingar!

AGNES ett litet underverk

Lilla Agnes är snart två veckor gammal. Hon sover och sover och sover, och äter, och sover och sover. En trygg liten bebi som är omgiven av en familj som älskar henne.

Storasystrarna Fanny och Elvira finns alltid till hands (när de inte är i skolan eller förskolan). Titta här på bilden hur bra Agnes har det. Det är pappa Mikkel som är fotografen.

Agnes storebror heter Rasmus. Här får Agnes en puss.

Det är roligt att göra julfint!

Jag var uppe i vindsförrådet häromdagen och hämtade ner julsaker. Jag hade glömt den fina (och dyra) ljusbärerskan som jag köpte förra året. Nu pryder hon köksfönstret tillsammans med en ljusboll och en "ljuslimpa".