Östergötland - Om min mormor...del 2

Jag har tidigare berättat om min mormor. Klicka på "Min släkthistoria" för att få ett sammanhang i texterna!

*************************************

Hjalmar Larsson, som skulle bli min morfar, var framgångsrik i sin uppvaktning. Inför prästen trolovades Hjalmar och den 18-åriga Signe. Året därpå, 1897, vigdes de.

Skänninge, Östergötland i början av 1900-talet

Skeninge Stadshotell

Den 20 oktober 1897 vigdes Signe och Hjalmar på Skeninge stadshotell. Mormor var 19 år, morfar 25 år. Den unga bruden flyttade från Lunna säteri till sin makes födelsegård, Marstad länsmansgård i Bjälbo. Hjalmar skrev:

Inför giftermålet hade Hjalmar 1896 övertagit Marstad länsmansgård, sitt föräldrahem, för 13.000 kronor och därtill försäkrat föräldrarna, Sven Fredrik Larsson, född 1824 och Clara Sofia, född 1838, om undantagsförmåner, dvs de flyttade upp i husets övervåning och sonen Hjalmar drog försorg om dem på ålderns höst. På den tiden var det självklart att något av barnen i en syskonskara tog hand om de åldrade föräldrarna.

När jag för trettio år sedan besökte Marstad, stod ett rum på övervåningen orört från morfars föräldrars dagar - möblerat som om de skulle komma hem när som helst.

Morfars föräldrar Sven Fredrik Larsson och

Clara Sofia. De fick 13 barn, fem dog i späd ålder.

Min morfar var äldsta sonen.

Marstad länsmansgård omkr år 1900

Morfar skrev 1933, 36 år efter bröllopet:

"I tanke att vi både skulle gå lyckliga öden och år tillmötes, skattade jag mig själv glad och lycklig över att jag kunnat erövra Signe, vilken jag uppriktigt älskade och höll mycket kär. Jag tvivlade dock på att hon älskade mig så tillbaka som hon var älskad av mig. Men i tanke på att jag själv var en nyckter, rättvis, ordningsam och i sedligt avseende ofördärvad man som satte god moral, heder och ära högt och som aldrig förfört en kvinna, trodde jag, att om det fattades något i hennes fulla kärlek och förstående från Signes sida gent emot mig på vår bröllopsdag, skulle jag genom ett exemplariskt levnadssätt och ett kärleksfullt bemötande fullständigt vinna hennes fullaste kärlek och sympati i framtiden. Detta var åtminstone på bröllopsdagen mitt uppriktiga och innersta beslut." 

En händelse på bröllopsdagen skulle i all tid förmörka Hjalmars sinne. Han skriver:

"Wår bröllopsdag skulle dock, tack vare Signe, icke sluta utan att lemna kvar en "tagg" i mitt hjärta och min själ! Allting under själva bröllopsdagen förlöpte i glädje och gamman. Tre stycken Prästfamiljer jämte släktingar och vänner voro inbjudna, men Signes äldste farbroder, Anders Johan Carlsson i Appuna och hans fru, bevistade icke vårt bröllop, antagligen av den orsaken att jag inte i ekonomiskt avseeende var god nog åt henne. När bröllopshögtiden var slut på Skenninge Hotell skulle de flesta av gästerna följa oss ut till min egandes gård, Marstad skatte eller Länsmansgård, där nämligen grannar och gynnare, klädt min gård i festskrud och äreport med namntransparang för att emotaga mig och min unga maka. .... Prosten Metzén i Skenninge beordrade sin egen kusk att skjutsa mig och min brud från Stadshotellet i Skenninge och ut till vår gård Marstad efter helt par hästar, heltäckt droska, selar med silverbeslag, ett par stiliga svarta hästar och livréklädd kusk.

   Wi hade dock icke hunnit längre än knappast utanför själva stadens gator, förrän jag varseblev att Signe saknade sin brudbukett som jag förärat henne, och som efter den tidens högre penningevärde betingat ett pris av 15:- kronor.

   Så fort jag varsnade att hon inte hade brudbuketten med sig, sade jag till henne. War har du din brudbukett? Jösses! Den glömde jag på hotellet. Svarade hon mig. Jag blev härigenom mycket smärtsamt berörd och onda aningar för framtiden intog mitt sinne. Det var ju tråkigt du skulle glömma den, sade jag, du skall tänka att hundratals människor är oss tillmötes därhemma och som vill se bruden och hurra för brudparet, och så ska du stå där tafatt å inte ha ens en brudbukett, va tror du folk ska säga om det? sade jag. Signe svarade. "De var ju tråkigt, men de kan ingen hjälpa. De förstår väl di som kommer och ska si en att en haft en brudbukett.

Så inleddes deras äktenskap.

fortsättning följer ....

Östergötland - om min mormor Signe Matilda

På min mammas sida kommer släkten från Bjälbo, Klockrike och Appuna i Östergötland. Mamma hade sju syskon i livet. De hade en ganska livlig kontakt som vuxna, om än inte alltid harmonisk. Händelser under uppväxtåren hade påverkat dem alla och gav nog anledning till en del motsättningar och kanske litet avundsjuka. Det var dessutom 20 års åldersskillnad mellan den äldsta och den yngsta. Min mamma var född 1919,  äldsta systern Dagmar 1899.

Ett av syskonen, de var från början sju flickor och två pojkar, bodde hela livet med sin familj i Östergötland. De andra blev allteftersom bosatta i Stockholm. En syster dog ung.

Sommaren 2009 besökte jag tillsammans med Stefan den fagra östgötabygden: Klockrike där min mormor föddes och Bjälbo, min morfars födelsebygd. Vi var också i Appuna där morfar och mormor bodde som gifta och där min mamma tillbringade några barndomsår.

Jag hade förberett mig genom att söka så mycket information som möjligt för att besöket skulle bli givande. Morfar var en riktig skrivkarl, han antecknade och noterade om väder och vind, om skörd och jordinnehav och beställde utdrag över släktkedjor från pastorsexpeditionen. Många skrivelser och buntvis med brev fanns bevarade efter honom och kom i min ägo när mamma dog för 12 år sedan.

Jag fann en sammanställning från landsarkivet i Vadstena där släkten uppräknas ner till Jöns Larsson, född i Gränna 1762, brukare i Marstad, Bjälbo. Jöns Larssons son Lars, född 1796 i Marstad, blev sedermera min morfars farfar. Hans yngre bror Carl blev min mormors farfar. Därmed kom mina morföräldrar att bli sysslingar.

Tjärorps Norrgård

Min mormor Signe Matilda Carlsson föddes 24 februari 1878 i Tjärorps Norrgård, Klockrike.
Mormors föräldrar var Lars Wilhelm Carlsson, född 1845 i Allhelgona och Hilma Josefina Fredriksdotter, född 1855 i Tjärorps Norrgård. Sommaren 1874 gifte sig Lars Wilhelm och Hilma och hon flyttade då till Lunna säteri där makens släkt bodde och arrenderade. Första barnet Karl Albin föddes i november 1875 men blev bara tre veckor gammal. 1876 flyttade makarna till hustruns fädernegård i Klockrike där min mormor föddes 1878.

När mormor var fyra månader dog hennes pappa bara 33 år gammal. Dödsorsaken var hjärninflammation. Mormors mamma var 23 år. På gården bodde förutom familjen också sex drängar och fyra pigor. Många händers arbete behövdes för arbetet på en gård.

Det var ett hårt slag för Hilma när hennes make dog. Hon var föräldralös sedan hon var tio år - föräldrarna dog med tre dagars mellanrum 1865 och hennes bror Karl Oskar var fem. De placerades som fosterbarn i olika gårdar, inte tillsammans. Hilma bodde hos tre olika familjer på kort tid. Hennes bror dog i sitt fosterhem när han var 14 år.

En hjälp för Hilma efter makens död blev en vän från ungdomen, Frans Theodor Rosén, som var född i Klockrike 1851, son till en skräddare. Han flyttade 1878 från Östhammar till Hilma på Tjärorps Norrgård. Följande år lämnade Hilma, (mormor) Signe och Frans gården och flyttade till Stockholm. I oktober 1879 vigdes Hilma och Frans i Adolf Fredriks församling i Stockholm.

Teodor var provisor. En sådan ansvarade på ett apotek för personalens kompetens och ersatte apotekaren vid dennes frånvaro. Teodor utbildade sig senare till tandläkare med mottagning på Almlövsgatan bakom Dramaten i Stockholm. Enligt min släkt bekostades tandläkarutbildningen av Signes farsarv.

I april 1882 födde Hilma en dotter, Betty, min mormors halvsyster. När jag var barn pratade mamma ibland om "moster Betty i Saltsjöbaden". Jag visste inte vem det var.

1886 dog Hilma bara 31 år gammal. Mormor var 8 år och lillasyster Betty 4. Änklingen Teodor gifte om sig samma år. 1890 bosatte han sig med sin nya familj i Malmö.

Jag vet inte om mormor bodde med sin mammas man och hans familj  i Malmö. Troligen var det så. Hon var ju ändå bara 12 år.

1895 var mormor 17 år. Då flyttade hon tillbaka till hembygden, till sin pappas yngre bror Erik Alfrid på Lunna säteri. Där hade hennes mamma bott efter giftermålet 1874.

När jag växte upp hörde jag ibland talas om Lunna. Det var något speciellt med platsen, det förstod jag. Men jag visste inte var det låg. På den tiden var barn inte så frågvisa. Däremot snappade de upp både ett och annat. Det är väl därför jag har så mycket minnen att hämta fram och bygga vidare på.

Vid 17 års ålder flyttade min mormor, som jag nämnt, till Lunna säteri. Min mormors farbror arrenderade gården och köpte den 1897 för 65.000 kronor. Där bodde även mormors farföräldrar, Carl Jönsson (född 1808) och Johanna Andersdotter (född 1813). Jag tror att det var en lycklig tid i mormors liv: att äntligen få vara tillsammans med de sina.

Lunna var en präktig gård, omgiven av två flyglar och uppförd på 1640-talet. I trädgården fanns en damm. Under Erik Alfrids tid bestod djurbesättningen av ett tiotal arbetshästar, 60 kor och kvigor, 14 tjurar, 14 tjurkavlar. Kreatursstammen ansågs vara bland de bästa på orten. Maskiner av alla slag fanns också: två självbindare, två självavläggare, två slåttermaskiner, en hövändare, tre hästräfsor, två radsåningsmaskiner. Inredningen i bostaden var av hög klass. Det var en rejäl östgötagård.

En ung man, Albert Hjalmar Larsson från Marstad länsmansgård, gjorde sig allt oftare ärende till Lunna. Hans farfars bror med hustru bodde ju på gården hos sin son. De var gamla och ville nog höra litet vad som timat i bygden. Och Hjalmar ville gärna träffa den väna Signe Matilda Carlsson som flyttat in hos sin farbror och sina farföräldrar. Han visste att hennes föräldrar var döda. Sorgligt! Hon var ju dessutom hans syssling! Hjalmar gick i giftastankar.

Min blivande morfar, Albert Hjalmar Larsson

--------------------------------------------------------------------------------------------

fortsättning följer ...

Västmanland, min släkthistoria

Vinter vid Tärna kyrka, Västmanland

När jag var i trettioårsåldern började jag intressera mig för min släkts historia. Som barn träffade jag ofta farmor och farfar, Elna och Enoc, som bodde nära oss i Stockholm. De talade gärna om vänner och platser i Västmanland och besökte varje år födelsebygden, men jag kände inte till varifrån de kom.

1981 åkte jag tillsammans med pappa och min minsta dotter Lovisa, knappt ett år gammal, till Tärna i Västmanland. Tärna ligger ungefär 1,5 mil söder om Sala.

Farmor med sina föräldrar och sin bror Emil trol 1902

Min farmor Elna Victoria Ahlin föddes den 31 juli 1896  i Skommartorpet i Tärna. Stugan låg på Norr Hovberga gård, där farmors föräldrar Per August och Johanna Ahlin arbetade. Till Skommartorpet hörde sex tunnland åker och ett tunnland skog.

Farmor fick tidigt börja arbeta, först i hemmet och på gården i Hovberga. När hon var femton år fick hon tjänst som piga i Aldersbo med en lön på 125 kr om året. Från hösten 1912 arbetade hon i Käpplinge och i oktober 1913 började hon arbeta på Hollstensbo gård med en lön på 250 kr om året.

Hollstensbo gård

I Hollstensbo mötte hon den jämnårige Enoc som var dräng på gården. Han var född i en liten stuga på gårdens marker och hans föräldrar arbetade också på gården. Enoc uppvaktade den söta Elna med kärleksbrev och små kort.

Detta kort sände Enoc en jul, försiktigtvis endast med sina initialer som avsändare.

Rosen är broderad och i hörnen glittrar silverprickar.

Men Elna, som kom från ett strängt religiöst hem, ville inte fortsätta bekantskapen eftersom Enoc vid några tillfällen hade visat sig vara begiven på starka drycker. Så upptäckte hon hösten 1914 till sin förfäran att hon väntade barn.

Min pappa Eric föddes den 13 juni 1915 i Skommartorpet. Då var farmor knappt 19 år.
I kyrkböckerna står min pappa upptagen som "oäkta". Han växte upp med sin mamma och sina morföräldrar.

Eric, 1 år

Hösten 1917 dog farmors 18-årige bror Emil i lungsot och några månader senare avled hennes far vid 64 års ålder av hjärt- och njursjukdom. Vid arvskiftet värderades Skommartorpet till 7000 kr. I kontanter fanns 249 kr och 47 öre. En häst, tre kor och en kviga värderades till 2500 kronor. Hälften av tillgångarna ärvdes av Elna. Den andra halvan av hennes mor.

Den 13 juni 1918 övertog Elna genom köp hela Skommartorpet. Det var nog en lättnad för modern Johanna att litet kunna släppa de ekonomiska bekymren för huset. Den dagen fyllde lilla Eric, min pappa, 3 år.

Här är pappa vid Skommartorpet, stugan där han föddes.

Elna och Enoc fortsatte att träffas. Inför Magistraten i Sala vigdes de  den 6 juli 1918. Båda var 22 år. I oktober 1919 föddes dottern Viola och 1921 kom Mary till världen. Stugan började bli trång. Ännu en liten väntades hösten 1922.

Min pappa med sin lillasyster Viola "Vivi"

Vid en auktion den 3 juli 1922 lade Enoc högsta budet, 1 500 kronor på en nytt hem för familjen. Därmed blev han ägare till "lägenheten Westerbo i Simtuna socken innehållande 2 tunnland areal med därå uppförda hus".

I oktober föddes fjärde barnet, sonen Ivan.

Västerbo, Simtuna

Så flyttade fyrabarnsfamiljen till Västerbo. På min pappas teckning ur minnet av den lilla gården i Västerbo kan jag se att familjen höll en ko samt gris, höns och gäss.  Intill svinstian låg ett utedass med två platser. Ett äppelträd fanns och trädgårdsland med potatis och grönsaker. Jag är säker på att det också fanns blomrabatter. Både Enoc och Elna tyckte mycket om blommor. Som barn minns jag att farfar alltid ville visa rosorna i trädgården medan farmor var stolt över de vackra amaryllisblommorna på verandan.

Pappa började i andra klass i Storbo småskola i mars 1923. Frånvaro noterades i betygsboken. Han var aldrig borta från skolan p g a brist på kläder eller skor. Däremot anges Naturhinder som skäl för frånvaro vid några tillfällen, sannolikt handlade det om snöhinder, kanske var det ändå brist på ordentliga skor som var skäl till frånvaron.

Pappa står till vänster bredvid lärarinnan, Gärda Nilson.

Pappas betyg från andra till femte klass.

Familjen utökades under åren i Västerbo med två pojkar, Allan föddes i juli 1924 och Ingvar i december 1925. Blott 29 år gamla hade Enoc och Elna sex barn att dra försorg om.

Funderingar väcktes hos dem: "hur ska framtiden bli för oss och våra barn? Ett särskilt bekymmer var att lilla Allan var född döv. Hur skulle hans liv bli? Manilla dövstumsskola (som den hette) låg i Stockholm.

Under lång tid var Elna ensam med barnen. Enoc hade fått arbete i Tingsryd i Småland.

Men även Elna bidrog till försörjningen. Hon hade fått eller kanske köpt en lådkamera. Med sin kamera cyklade hon runt i trakten och fotograferade brudpar och dopbarn, jubilarer och annat som var värt att föreviga. Bilden här av de sex barnen har hon säkert fotograferat. Året var 1928.

Barnen är från vänster Viola, Allan, Ivan och Mary.

Äldsta pojken Eric, min pappa, har minstingen Ingvar i knät.